Läste i DN debatt häromdagen då ordföranden i SNF och en till skrev om utarmningen av den biologiska mångfallden i den svenska naturen. Jag håller med om det men jag håller inte med om alla deras jaktliga åsikter. Själv har jag lite mer än 20 års erfarenhet av jakt och jaktfrågor, jag började jaga en gång för att jag var nyfiken på jakten, många i fältbiologerna som jag var med i på den tiden pratade väldigt illa om jakt medan andra inte alls tyckte det var något märkvärdigt. Vi hade tom en tjej på Sollentunaholm som aldrig åt vanligt kött men om det var vilt åt hon. Det finns en del avarter i jakten det har jag lärt mig efter 20 år och det är väl dessa avarter som får “naturvårdare” att tycka illa om jakt. Det jag har försökt arbeta med under alla dessa år är att bygga broar mellan “naturvårdare” och jägare, jägare är också naturvårdare i stor utsträckning, mängder av de nyanlagda våtmarkerna som gjorts sista tiden är gjorda av jägare.
Om vi återgår till artikeln i DN stod det till att börja med att SNF är en ideell förening eller organisation. För mig är en ideell förening en förening som kämpar utan medel från samhället där de som arbetar gör det just- ideellt utan lön, så fungerar tex svenska bågjägarförbundet. SNF lär visst få pengar ur jaktvårdsfonden vilket retat upp en del jägare, de ser ju SNF som en antijaktorganisation. Det jag själv funderar över när det kommer till jaktfrågorna och SNF är varför man säger varken bu eller bä om bågjakten? Jag har lämnat mitt examensarbete som handlar om jaktprojektiler och toxisitet (finns att hämta på den här sidan) men jag har aldrig fått något svar. Jag har dessutom vid flera tillfällen mailat den dåvarande ordföranden Svante Axelsson angående bågjaktsfrågan och hur de ställer sig till denna ekologiska jaktform men aldrig fått något svar. Det tycker jag är uselt.
Men vad gör SNF för naturvården då? I de regioner jag är verksam, söderförort har man aldrig gjort någonting. Jag satt på ett samrådsmöte med länsstyrelsen angående muddringen av sjön Magelungen, där fanns en representant från SNF som inte sade ett knysst, jag fick själv sitta och försvara naturvärdena och påtala vilket högriskprojekt en muddring skulle innebära. Nu är muddringen stoppad mycket tack vare kommunekologen i Huddinge.
När det skulle byggas bussgarage i majroskogen och den sista lekplatsen för vanlig groda riskerade att bli förstörd hörde man ingenting heller från SNF. När naturvärdena i Gökdalens våtmark nu kommer att ödeläggas och flera rödlistade arter samt en natura2000 art riskerar att försvinna har man inte heller hört något från SNF. Årstafältet är en annan problematisk del för SNF att förklara, jag har inte hört något från SNF om detta, det är aktionsgruppen för Årstafältet som är engagerade där. Jag kan väl hålla med om att man inte hittar så mycket värdefull natur som sådant där men området spelar en avgörande roll för de flyttfåglar som sträcker och behöver gå ner för att rasta och födosöka inför resten av resan.
Det man istället ägnar sig åt nu enligt svensk jakt är att bråka om ordförandeskapet, men vem som än sitter på den ordförandestolen tror jag inte det gynnar den ekologiska/jaktliga utvecklingen i vårt land. Kanske inte heller naturvärdena i våra förorter.
